Brutet lårben

Jag känner många kloka människor. Ibland tycker andra att jag är klok. Ibland är jag verkligen inte klok! Det är inte klokt hur oklok jag kan vara. Men kloka ord tycker jag om. Oftast. Den här är väl rätt fin.
Ibland retar de mig, de kloka orden. Hur lätt är det att svälja "Försök glädjas åt det du har, inte sörja det du saknar" när huset har brunnit ner, ungarna har fått skabb och löss samtidigt och man bryter lårbenshalsen när man ramlar ut från jobbet där man just fått kicken på grund av grav inkompetens. Då utbrister jag knappast: Åhå, tussilagon står i blom, jag plockar en (AJ, lårbenshalsen!) och gläds åt att våren är kommen!! Eeeh, neeej.
 
Eller den här, om motvinden! Hur fasen ska man lära sig uppskatta motvinden när man är mitt uppe i den. Då skiter väl jag i om den där draken stiger eller inte!
Men när jag har någorlunda medvind i livet tycker jag den är jättebra. En drake kan inte stiga utan vind, så är det bara. I motvind får den luft under vingarna, stiger högt och kan segla fritt och lätt på den vackra himlen.
Inte vet jag om jag blir något klokare av att läsa alla kloka ord. Kanske lite. Hoppas jag! Hur som helst känns det ändå fint  att omge mig med dem på något sätt. Tryggt att ha dem där. Att påminna mig, stanna upp, begrunda lite när jag jagar på genom livet som en skadeskjuten iller. Tar dåliga beslut, gör saker som är allt annat än kloka. Så finns de där - de kloka orden. De står fast. Jag springer löst.
Den här är en av mina favoriter. Jag tänker på många av mina kloka medmänniskor som har så stora fina hjärtan. Jag bereder gärna husrum för er när ni behöver!
Välkommen in i mitt hus. Det har inte brunnit ner!!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...